Hur är d möjligt att man efter alla år fortfarande kan vara så där härligt nykär? Gjorde mig i ordning för att fara till jobbet och skulle som bäst säga hej då till min älskling när d hela urartade till en kvarts bus och kyssande, fjärlarna far som tokiga runt runt i magen och jag är lika nervös och förväntansfull som den där vintern då vi kysstes för första gången. D är detta som gör mig så övertygad om att d är vi 4ever, han får mig fortfarande att känna mig som den finaste i världen, som att d är han som har vunnit första pris när d egentligen är jag som har gjort d.
