jajjaz

Fick tråkiga nyheter idag av mammi som ringde och väckte mig, min mormors syster har gåt bort. Jag hatar d här, saker och ting ska inte förändras och människor ska inte försvinna. Jag blir nästan knocked down till golvet av uppgivenhet och sorg över hur d varit och hur d är nu, jag är så lycklig med mitt liv jag lever här men blir så ledsen när jag tänker på att mina barn aldrig kommer få uppleva midsommar i Kättbo, inget plocka blommor till kransar bakom morfars gamla hus(för att d såldes när Ulla-britt och han dog), inga köttbullar och sill hos morfar heller, inget bada utanför mormor(för att stugan och huset såldes när momo dog pg en psyk släkting som d till slut slog slint för vägrade dela upp d mellan syskonen), inget hissa midsommarstången i byastugan med hela byn och alla släktingar som sjunger och hejar på och ingen dans runt stången. Det är nog mina lyckligaste minnen från min barndom och jag kommer aldrig kunna ge mina barn samma upplevelse, här uppe firas inte midsommar på samma sätt utan d enda folk gör i prinsip är att supa sig fulla. Och jag vill bara gråta när jag tänker på d, att allt d jag älskar så, alla dom jag hållit av och haft i mitt hjärta är borta och vi kan aldrig få d där tillbaka. Den där gemenskapen mellan oss alla är borta sen länge och jag skulle göra vad som helst för att få den tillbaka, få uppleva en till sommar som dem vi haft, bara en enda till. . . . .